Fredagslycka och söndagsångest
Fredagar har ju alltid varit extra trevliga dagar, men nu är de ännu trevligare. Fredag betyder ju att jag kan åka hem och träffa min älskling. Nu i fredags hade han städat hela lägenheten och lagat mat till mig när jag kom! Kvällen blev lugn och mysig.
På lördagen var Hans ute och cyklade. Jag gjorde ett nytt försök på simhallen, nu när jag kände till öppettiderna. Det blev inte så mycket simmat i och för sig. Jag fokuserade på bubbelpoolen. På kvällen gick vi till Liseberg. Det är ju alltid sommarstämning, men det var lite för mycket folk så vi stannade inte så länge. Stannade och åt mat på vägen hem istället.
På söndagen vaknade jag av att det sved ordentligt i halsen, och vi som skulle iväg och orientera... Det blev orientering ändå, och halsontet var väl det minsta problemet. Större problem att jag sprang iväg i totalt motsatt riktning mot vart jag skulle på väg till andra kontrollen. Till slut kom jag i mål ändå, och jag hittade minsann alla kontrollen. Tiden ska vi inte prata om... Nästa helg blir det orientering igen. Förhoppningsvis går det bättre då.
Om fredagar alltid har känts som extra bra dagar, så har ju söndagkvällar alltid varit lite ångestfyllda. Även den känslan är ännu starkare nu. Inte nog med att man ska upp och jobba dagen efter, utan dessutom måste jag åka ifrån Hans. Jag antar att det är en känsla som alla som har veckopendlat känner igen. Just igår förstärktes känslan av en allmän oro inför jobbet, en alltmer tilltagande förkylning och utmattning efter en och en halv timme irrandes i skogen (där pratade jag visst om tiden ändå...). Förkylningen är inte bättre idag, snarare värre, men som jag har skrivit om var nog oron för jobbet helt obefogad. Lite pirr i magen sitter ändå kvar, men ja ja, det är ju mig det handlar om.
På lördagen var Hans ute och cyklade. Jag gjorde ett nytt försök på simhallen, nu när jag kände till öppettiderna. Det blev inte så mycket simmat i och för sig. Jag fokuserade på bubbelpoolen. På kvällen gick vi till Liseberg. Det är ju alltid sommarstämning, men det var lite för mycket folk så vi stannade inte så länge. Stannade och åt mat på vägen hem istället.
På söndagen vaknade jag av att det sved ordentligt i halsen, och vi som skulle iväg och orientera... Det blev orientering ändå, och halsontet var väl det minsta problemet. Större problem att jag sprang iväg i totalt motsatt riktning mot vart jag skulle på väg till andra kontrollen. Till slut kom jag i mål ändå, och jag hittade minsann alla kontrollen. Tiden ska vi inte prata om... Nästa helg blir det orientering igen. Förhoppningsvis går det bättre då.
Om fredagar alltid har känts som extra bra dagar, så har ju söndagkvällar alltid varit lite ångestfyllda. Även den känslan är ännu starkare nu. Inte nog med att man ska upp och jobba dagen efter, utan dessutom måste jag åka ifrån Hans. Jag antar att det är en känsla som alla som har veckopendlat känner igen. Just igår förstärktes känslan av en allmän oro inför jobbet, en alltmer tilltagande förkylning och utmattning efter en och en halv timme irrandes i skogen (där pratade jag visst om tiden ändå...). Förkylningen är inte bättre idag, snarare värre, men som jag har skrivit om var nog oron för jobbet helt obefogad. Lite pirr i magen sitter ändå kvar, men ja ja, det är ju mig det handlar om.
