Krabbans värld

Man blir ju snäll av att äta pepparkakor, och idag blev det tydligt att jag inte behöver bli snällare än vad jag är, utan snarare behöver tuffa till mig lite. Vi hade ju besök här av en av de tänkbara leverantörerna i "mitt" projekt. Där satt jag med min chef, produktionschefen, två blivande skiftchefer och bränsleplaneraren och kände mig minst i hela världen. Ändå hade jag en massa smarta frågor på tungan, men medan jag väntade på att den som pratade för tillfället skulle ha pratat färdigt hade redan nästa person börjat prata, och då naturligtvis ställt "min smarta fråga". Det ger upphov till en hel del funderingar kring uppfostran av flickor och pojkar och hur man uppmuntras att vara i skolan när man är små gentemot hur man uppmuntras att vara i arbetslivet. Tyvärr är det ju så att om jag hade varit lite mer "ouppfostrad" och pratat i munnen på de andra hade det märkts att jag hade en hel del kloka åsikter, men nu verkade det som om jag bara var feg och dum. Något att tänka på till nästa liknande tillfälle antar jag. Varför övar man sig inte på sådant i utbildningen? Räkna ekvationer lär man ju sig när man behöver det, men det är sådant här, om hur man tar för sig och gör sin röst hörd som man verkligen behöver ha med sig! Tur att i alla fall min chef fattar vad jag kan... för det tror jag han gör. Synd bara att det var mest han som sa precis det jag tänkte sekunden innan jag hade tänkt säga det. Uppenbarligen associerar vi i alla fall i precis samma banor, men vi har ju också hållt på och diskuterat de här frågeställningarna i ett par månader. Frustrerande är vad det är i alla fall! Skulle vara bra om jag kunde ta lite mer av mitt privata jag in i mitt arbetsjag, för i familjens trygga vrå kan nog alla skriva under på att jag inte direkt är dålig på att prata... speciellt inte om jag har varit tyst en hel dag på jobbet.

Postad av Krabban den 29 november 2005 15:55 | Permalink